– 3 Mos 23:27-32, 3 Mos 16

 

Mer än något enskilt offer i Gamla testamentet förklarar försoningsdagen (yom kippur) det som skedde i Jesu död på korset. Jesus beskrivs i Hebreerbrevet som den fullkomliga översteprästen som bär fram ett fullkomligt offer i det fullkomliga himmelska templet.

Hebreerbrevet som skrevs till kristna judar förklarar Jesu död i perspektiv av försoningsdagen. Frågeställningen blir mycket begriplig om man lever sig in i deras situation, kristna som förenade sin judiska identitet med full bekännelse till Jesus. Borde de fortsätta att offra i templet?  Svaret är att Jesus fullkomnade Skriften. Han är det perfekta offret och samtidigt den tjänstgörande översteprästen. Därför är Jesu offerdöd final och består för evigt.

Det som varje år måste upprepas på försoningsdagen, skedde på Golgata en gång för alla och med giltighet för alla tider. Inte bara så. Jesu död på korset hade retroaktiv verkan – föra att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet (Heb 9:15). I kraft av Jesu offerdöd kunde offren som Gamla testamentet föreskriver verkligen ta bort synd. Offren var verksamma på riktigt. Inte bara skylde över synden. På det sättet är Jesu korsdöd frälsningshistoriens nav. Där försonades mänsklighetens synd, alla tidigare människosläkten och alla kommande.

Försoningsdagen föregicks av noga förberedelser. Folket ägnade tio dagar i omvändelse och bön. Själva försoningsdagen firades som en sabbat men också i fasta, utan mat och dryck.

Översteprästen förberedde sig under en veckas tid då han även flyttade in i templet. Detta för att kunna följa de minutiösa renhetsföreskrifterna för denna högtid och lära sig alla riter in i minsta detalj. Fem hundra präster assisterade honom i uppgiften. Även om det var Gud som gav blodet den försonande effekten hängde allt på att översteprästen utförde alla handlingar på ett korrekt sätt.

Översteprästen hölls vaken hela natten och började sin tjänstgöring redan före gryningen på försoningsdagen med det reguljära brännoffret av ett lamm. Sammanlagt femton djur offrades den dagen.

Det första av de speciella offren för försoningsdagen ägnades översteprästen. Detta därför att han var en syndare. Även templet och alla dess föremål behövde renas. Översteprästen offrade därför en tjur och gick med en skål med blod från tjuren tillsammans med en skovel med glöd och rökelse in till templets allra heligaste. Efter att ha tänt rökelsen och strukit blod där gick han baklänges samma väg tillbaka genom förhänget. Därmed blev översteprästen själv försonad med Gud.

Efter att ha renas genom ett bad i en bassäng (miqve) – av sammanlagt fem bad under dagen för att avlägsnas kultisk orenhet – satte han på sig översteprästdräkten. Därefter fördes två getter fram. Tillsammans utgjorde de ett enda offer. Den ena geten offrades i templet, medan den andre fördes ut i öknen. Lotten avgjorde.

Översteprästen passerade åter igen förlåten och gick in i det allra heligaste. Den här gången med offerblod från geten, till försoning för Israels folks synder. På pannan satt en skylt med texten ’helgad åt Herren’. På vardera axeln var två stenar infästande ingraverade med namnen på Israels stammar. På bröstet bar han en sköld med tolv olika halvädelstenar, en för varje stam. Å folkets vägnar strök han blod upprepade gånger med fingret på nådastolen – locket med keruberna som var placerade på arken. Efter första templets förstöring år 586 f Kr när nådastolen försvann, ströks blodet på en stenplatta. Där försonades folkets synd. Paulus anknyter till blodsbestrykningen av nådastolen när han skriver att Gud låtit Jesu blod bli ett försoningsoffer för dem som tror (Rom 3:25).

Förhänget var dekorerat med keruber. De påminner om vakterna som sattes upp vid ingången till paradiset efter syndafallet. På försoningsdagen öppnade blodet vägen till Gud igen – till nådastolen som också utgjorde Guds tron.

Översteprästen lade sina båda händer på den andra geten samtidigt som han bekände folkets synd. Därefter drevs syndabocken (därav uttrycket!) ut i öknen. Folkets skuld försvann. På Jesu tid störtades geten från en klippa ner i en ravin. När Paulus skriver att Jesus blev gjord till synd (2 Kor 5:21) tänket han troligen på denna bock som fördes ut i Juda öken.

På försoningsdagen vart femtionde år blåstes jubelåret in med ett shofar yovel (vädurshorn). Vi använder ordet jubileum om högtidsdagar, men den ursprungliga betydelsen kommer av jubelåret i Bibeln: På försoningsdagen skall ni stöta i horn i hela ert land, och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt (3 Mos 25:9-11).

Jesus anknöt till jubelåret i sin predikan i Nasarets synagoga (Luk 4). På Jesu tid förknippades försoningsdagen med den messianska tiden då skapelsen både ska dömas och upprättas.

 

Ladda hem som PDF.