Tre av Israels högtider under gammal tid var skördefester som styrdes av jordbruket. Till skillnad från Egypten där man fick ösa vatten för hand från Nilen, vattnades löftets land av regn. Folket levde nära naturen och var ständigt beroende av Guds välsignelse. Särlaregnet på hösten i oktober som gör jorden brukbar. De tunga regnen i december-januari som ger växtkraft och arlaregnet på våren i april som gör skörden mogen. Herren lovade sitt folk regn i rätt tid, så hela tillvaron var ett liv i tro på Herren. Beroendet och tacksamheten uttrycktes dagligen i bordsbönen: Lovad vare du hela jordens Kung som låter bröd framgå ur jorden.

loev
 Buketten med kvistar (lulav) och etrogen (citrusfrukten) hålls i höger hand

 

Skördehögtiderna firades framför allt i Jerusalem dit man vallfärdade. Där stod templet i centrum. Störst var lövhyddohögtiden – sukkot (hyddor) som infaller på hösten. Då bar man fram frukterna från träden, vindruvor, granatäpplen, fikon, dadlar. Det var en fest där Israel uppmanades vara glada: Herren, din Gud, skall välsigna dig och hela din skörd och allt ditt arbete, och du skall bara glädja dig (5 Mos 16:14-15).

Israels fester var lektioner i frälsningshistorien. Påsken minde om uttåget ur Egypten. Pingsten om Sinai när man fick Toran, och under lövhyddohögtiden påminde man sig om Guds närvaro under öken-vandringen. Därför bygger man lövhyddor vilket gör festen till något av barnens favorit. Man äter i kojan och uppmanades övernatta i den. Hyddan ska vara enkel. Stjärnhimlen ska synas genom taket som en påminnelse om att livet är temporärt och bräckligt.

Men lövhyddohögtiden rymmer ytterligare aspekter. Förutom offrande i templet och tacksamheten över en inbärgad skörd tänkte man på kommande behov. Sommaren och torkan var över. Men höstregnen hade ännu inte börjat. Det var en kritisk tid. Jorden har inte fått vatten sedan april och om höstregnen dröjer blev jordbruket försenat och kommande skörd äventyrades.

Vattendrag var sedan länge uttorkade och vattencisternerna började tryta. Varje dag under festveckan gick en procession av präster från templet till Siloadammen i Davids stad för att hämta vatten. Där citerade man profeten Jesaja: Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor (Jes 12:3). Det finns ett antikt talesätt som sa att ’Den som inte sett glädjen under vattenösningsceremonin har inte sett glädje någonsin’. Och regn under lövhyddohögtiden sågs som Guds speciella välsignelse.

 

På sjunde dagen som avslutade högtiden, utfördes ceremonin sju gånger. Johannes berättar att Jesus just den dagen ropade: ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh 7:38). Med rätta kan man undra vem pronomenet ’hans’ syftar på – på den troende, eller på Jesus själv. Båda innebörderna är möjliga. Anden blir en källa för den troende och Jesus är livets källa.

Höstdagjämningen inträffar i samband med lövhyddohögtiden. Solens dödsbringande makt har brutits. Höga pelare restes på kvinnornas förgård i templet, berättas i den judiska skriften Mishna. Högst upp på dem placerades fyra kar av guld, vart och ett fyllda med 40 l olja och försedda med grova vekar. Dessa lyste upp inte bara templet utan även delar av Jerusalem. Leviternas körer sjöng och människor dansade och gick i processioner i templet med facklor. Det är naturligt att se detta ljus och ljudspel som bakgrund till Jesu proklamation: “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12).

Också ett eskatologiskt framåtblickande förknippas med lövhyddohögtiden. Messias ska komma och riket upprättas på jorden. Det är troligen bakgrunden till Petrus förslag på förklaringsberget att bygga hyddor. När förebådaren till messias är närvarande (Elia), till-sammans med Mose (Profeten) och Jesus – Messias (Kristus) själv, var förslaget naturligt för Petrus att manifestera messianska tiden genom lövhyddor – sukkot.

Liknande reaktion får folket på Olivbergets sluttning när Jesus rider mot Jerusalem. Med palmblad i handen ropade man om Messias: Hosianna välsignad är han som kommer (Joh 12:13). Judar även i vår tid viftar med palmblad som bundits samman till en bukett (lulav) tillsammans med kvistar av myrten och pilblad. Även citrusfrukten etrog ingår. I synagogans gudstjänster under sukkot har man tagit över traditionen från templet där man dansande i parader och viftade med kvistarna medan man sjöng halleluja-psalmerna (Ps 113-118).

Folkets reaktion när de såg Jesus antåg som Messias hämtades troligen från lövhyddohögtiden. Palmsöndagen i kristna kyrkoåret ger en glimt av denna judiska högtid. För övrigt är det märkligt att kyrkoåret inte anammade lövhyddohögtiden som en årlig påminnelse om att Jesus Messias (Kristus) en dag ska komma tillbaka till jorden och upprätta riket i full kraft.

loev2
 Kvistarna och etrogen synas noga så de inte har någon defekt.

 

 

Jesus ska vid sin återkomst komma till Olivberget. Den gången kommer inte bara lärjungar på sluttningen att hylla honom. Hela Jerusalem kommer då hälsa honom som Messias – Välsignad är han som kommer i Herrens namn (Matt 23:39). Guds närvaro på jorden i den messianska tiden beskrivs av profeten Sakarja som en lövhyddohögtid med universellt deltagande (Sak 14:16-17). Då ska Guds Shalom råda.

Ladda hem som PDF.