I dagens Israel kan man fira tre olika nyår. Under antiken förekom fyra nyårsdagar bland judar, och under Bibelns tid två. Men ingenstans i Bibeln förekommer ordet nyår som namn.

Vår västerländska kalender infördes av kejsare Julius Caesar (100-44 f. Kr) och därmed solåret. Månadernas namn återger romerska gudanamn. Exempelvis januari kommer från den romerske guden Janus (med två ansikten) och mars hämtar namnet från romarnas krigsgud.

I kristna kyrkoåret sammanfaller Nyåret med Jesu omskärelse, som enligt Mose föreskrifter ska se åtta dagar efter födseln (Luk 2:21). Juldagen styrs av vintersolståndet och åtta dagar därefter infaller nyårsdagen.

Bibeln föreskriver inga nyår. Däremot förutsätter löpande numreringen av månader som samtidigt roterar cykliskt med tolv på ett år, att det finns nyår. I det perspektivet är i 3 Mos 23:24-25 dubbelt intressant eftersom det utgår från två nyår: I sjunde månaden, på första dagen i månaden, skall det vara sabbatsvila, en minnesdag då ni stöter i horn och håller en helig sammankomst. Då får ni inte utföra några sysslor, ni skall offra eldoffer åt Herren.

shofar

 

 

 

Dagen som då man ska stöta i horn fick i senantikens judendom namnet Rosh Hashanah – nyårsdagen. Sjunde månaden i Bibeln heter Tishri. Detta nyår infaller när sex månader av året gått. Namnet på första månaden i Bibliska kalendern (Aviv) betyder ’vårmånad’. Det byttes med tiden ut mot namnet Nisan.

Inte mycket är känt angående nyårsfirande på Jesu tid. Den judiske historikern Josefus (omkr. 38-100 e Kr) berättar att nyåret på våren i månaden Nisan anger det religiösa året, medan det civila året inleds på hösten i månaden Tishri med tre högtider: nyår, lövhyddohögtiden och försoningsdagen. Det innebär att två almanackor löpte parallellt.

’Basunklangens dag’

Nyåret på hösten som kännetecknas av att man stöter i shofar-horn – horn från en bagge – firades med offer i templet och med samma slags vila som på sabbaten. Den skulle också vara en minnesdag. Vad var det folk skulle komma ihåg? Rabbinerna tolkade det så att man skulle minnas Skaparen och skapelsens som Han fullbordat. Till nyåret hörde också att man skulle också utvärdera det gångna året och fråga sig om man levt upp till förbundets villkor. Detta har kännetecknat judiskt nyårsfirande sedan antiken. De tio dagarna mellan Nyår och försoningsdagen användas för självrannsakning, när man gör upp med synden och försonar sig med människor om året inneburit konflikter. Efter synagoggudstjänsten kunde man gå till ett vattendrag eller sjö där man symboliskt kunde kasta sina synder i vattnet medan man citerade Mika 7:19 – Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla syner våra i havets djup.

Hur sammankomsten på nyåret kunde gå till skildras i Nehemja bok. Den skriftlärde Esra kallade samman hela folket i Jerusalem på torget framför Vattenporten för att högläsa ur Moseböckerna (Neh 8). Hela förmiddagen pågick läsningen från en upphöjd talarstol. Det som lästes förklarades så att texten blev begriplig.

Nyåret proklamerades med en utdragen hornsignal. Varje månad blåsts nymånaden in, men med korta hornstötar – Stöt i horn vid nymåne och vid fullmåne på vår högtidsdag! (Ps 81:4). Hornet användes varje fredag eftermiddag för att signalera när sabbaten började. I Jerusalem skedde det från tempelmurens krön vid sydvästra hörnet. Shofar-horn användes för att samla folket, och för att blåsa till strid. När exempelvis Israels folk tågade runt Jeriko tretton varv och murarna föll, var det shofar-horn som användes. Hornstötar förekom även vid Sinai när förbundet med Herren instiftades.

I kontrast till många kulturer där nyårsfirande uttrycks i glädjeyra och karnevalsstämning, har det judiska nyåret genom århundraden präglas av syndamedvetenhet och bot. Inte minst framställs nyåret som domens dag i judisk tradition allt sedan templets förstörelse år 70 e Kr. Ett mer återhållsamt och allvarsmättat nyårsfirandet kännetecknade judiskt nyårsfirande efter Jerusalems fall.

Av kunskapen om nyårsfirande på Jesu tid som forskning vunnit genom olika ickebibliska källor som exempelvis dödahavstexterna, kan man notera att glädje då var ett framträdande motiv i nyårsfirandet. Lovprisning och tacksamhet likaså, inte minst därför att man hade fått Guds ord – uppenbarelsen. Man visionerade också inför året som låg framför. Bad om fred över jorden och återsamlandet av de förskingrade judarna bland folken. Att den messianska tiden ska komma.

I detta anknyts till centrala teman i Nya testamentet. Yttersta domen och behovet av rannsakning. Men också basunen som proklamerar jubelåret. Hornet är befrielsens signal – när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun (1 Tess 4:16). Det annonserar Jesu återkomst, de dödas uppståndelse och messianska riket på jorden.

Ladda hem som PDF.