Att läsa om eller delta i judiska högtider kan trigga en rad frågor hos en kristen. Vad är innebörden? Vilken är skillnaden jämfört med kristna högtider? Varför firar vi vissa men inte alla judiska helger? Hur gick de till på Jesus tid? Detta är vad den här serien söker svaren på.

Sabbaten

De bibliska högtiderna är årliga påminnelser om viktiga händelser där Gud handlat med sig egendomsfolk. De är markeringar i tiden och almanackan om det som är vitalt och omistligt för tron. Högtider är konkretiserad teologi och förmedlar undervisning om Gud.

Den här serien handlar om sju årliga judiska högtider. Bibeln har två kalendrar som löper parallellt. En som följer årstiderna en annan som markerar det religiösa året. Men först bör säga något om sabbaten som är en Herrens dag som återkommer varje vecka.

Högtider i Bibeln är kopplade till speciella dagar med datum och månader. Flera anknyter till årstiderna och jordbruket. Sabbaten däremot är en markering i tiden och den sjunde veckodagen, oberoende av datum. Sabbaten är den viktigaste högtiden av alla i Bibeln och kopplade både till skapelsen och till Israels folks förbund med Herren.

Sabbaten är till för vila och för att ägna tid åt Herren. Då behöver man inte producera. På Jesu tid gick man gudstjänster i synagogan. Morgongudstjänsten på lördagsmorgonen var den viktigaste. Där tillbringade man tid tillsammans för att läsa Bibeln och tillbe Herren.

Veckans höjdpunkt för familjen var sabbatsmåltiden. Dessförinnan, på fredagskvällen efter att det blivit mörkt och två sabbatsljus hade tänts, samlades man i synagogan för bön och för att välkomna sabbaten.

Det var naturligt för de första kristna judarna att fortsätta fira sabbat. Däremot inte för hednakristna. ’Herrens uppståndelses dag’ (söndagen) blev i stället snabbt den hednakristna gudstjänstdagen.

Lukas ger inblick i hur det kunde gå till i äldsta kristna tiden. Efter att sabbaten avslutats när tre stjärnor blev synliga på lördagskvällen var det söndag. Lukas berättar hur församlingen i Troas då samlades för att lyssna till Paulus och föra andliga samtal. Detta pågick hela natten ända till gryningen enligt Apg 20:7-12. Det är mycket troligt att de kristna judarna redan firat gudstjänst på lördagens morgon.

Historiska uppgifter från början av andra århundradet visar att kristna möttes vid solens uppgång på söndagar för bön och Skriftläsning. När kristendomen blivit Romerska statens religion under 300-talet blev söndagen också en ledig dag från arbete.

Lika och olika

Vid första anblick verkar judar och kristna fira flera högtider gemensamt. Av Bibelns tre föreskrivna vallfärdshögtiderna (påsk, pingst och lövhyddohögtiden), övertas två av den hednakristna kyrkan, nämligen påsk och pingst. Ser man närmare märker man dock skillnader hur högtiderna firades. Inte bara namnen är olika – kristnas påsk motsvaras av paesach för judar. Även innehållet skiljer. Kristna firar påsk till minne av Jesu död och uppståndelse medan det är befrielsen från Egypten som för judar är i centrum.

Också datum skiljer för kristna och judar även om det inte var så ursprungligen. Första generationernas kristna firades påsk den 14 Nisan precis som judar gjort sedan Mose tid. Biskop Victor I i Rom (189-198) förbjöd församlingar att följde den judiska-bibliska kalendern.  Trots det fortsatte kristna i exempelvis Mindre Asien (quartodecimaner) med detta tills kyrkomötet i Nicaea år 325 insisterade att kyrkan skulle följa en egen kalender.

Olika för kristna judar och hedningar

Det kristna kyrkoåret utvecklades med tiden till att bli alltmer olikt den judiska och bibliska kalendern. Vägledande för vilka helger som behölls, var att högtiden anknöt till händelser i Jesu liv eller den äldsta kristna tiden.

Judiska helger som purim och chanukka var heller inte aktuella för den hednakristna kyrkan att fira eftersom de var specifikt förknippades med judarnas historia. Åter andra högtider lades till kyrkoåret som exempelvis julen. Att fira gudars födelsedag var en hednisk sed och kontroversiell varför den inte får genomslag bland kristna förrän mot slutet av 300-talet.

Har kristna något att återupptäcka?

Det finns flera motiv till varför det är värdefullt att känna till sina rötter. Ett är att kunskap om ursprung stärker identiteten och därmed välbefinnandet. Ett annat skäl är att historisk kunskap ger en ytterligare dimension för bibelläsningen. För det tredje är det betydelsefullt att veta något om det spänningsfyllda förhållandet kristna haft till judarna i historien. Även det speglas i kyrkoårets tillblivelse. Också att vi kristna har delat arv med judarna hjälper oss att förstå oss själva samtidigt som det stimulerar oss att relatera till judar i vår egen tid.